Varför?

Varför känner man? Varför saknar man? Varför tänker man bara på hur mycket bättre man kan ha det, och glömmer bort hur bra man egentligen har det? Ibland önskar jag att man bara kunde stänga av hjärnan för ett tag, för att jag håller på att tänka sönder den!

Man bara saknar hela tiden, vill att saker och ting ska vara annorlunda. Det är många som går runt och tänker så. Men jag försöker att sträva efter att inte försöka tänka på hur man så gärna vill att livet ska vara hela tiden och istället GÖRA NÅGONTING åt det! Jag ska ge exempel;
Om man hela tiden sitter hemma och känner att man aldrig gör någonting, man bara sitter framför datorn och LÄSER KÄNDISARS BLOGGAR och tänker " Åh, jag önskar att mitt liv var så händelse fullt, och att jag gjorde så mycket på kvällarna" OSV.
Man håller på så och känner sig missnöjd med livet och hur man ser ut och bara vill vara en annan. Då måste man göra någonting åt det, fattar ni vad jag menar?
Om ni nu känner att ni aldrig gör någonting, så finns det ju lite tips som förgyller ens vardag; Bjud hem tjejerna på middag t.ex!! Det är alltid jättekul, det har jag gjort många gångar! Klä upp er för skojs skulle, dansa, ta foton, skratta, prata, ja!  Det är jättekul och man kan t.ex laga mat tillsammans eller nåt sånt. För eftersom man bara går i skolan på dagarna så hinner man ju inte umgås så mycket med sina kompisar! Hellre hitta på någonting sådant än att bara datanörda och längta, eller hur? =)

Sen handlar det ju inte bara om sådant här som att hitta på saker som middagar, utan också att istället för att gå och vara avundsjuka på andra så måste man ibland ta tag i sig själv och skapa sin egen framgång, tänka på sig själv ett tag! Bygga upp ett eget självförtroende.

Okej, nu ska jag erkänna en jättepinsam sak;

Att det har faktiskt hänt mig, att jag nästan bara iakttar typ mitt favorit bands "TOKIO HOTELS" liv så att helt glömmer bort att ha/skaffa ett eget. AA, men det KAN FAKTISKT HÄNDA! Och det är inte alls bra :S Man mår bara dåligt då.

Man får försöka att tänka lite mer såhär istället ( rätt skumt exempel, men det budskapet kan gälla allting)
"ISTÄLLET FÖR ATT JAG STÅR OCH KÖAR TILL TOKIO HOTELS KONSERT SÅ KOMMER DE NÅGON GÅNG ATT STÅ OCH KÖA TILL MIN" Fattar ni grejen i den meningen? Det behöver alltså inte gälla Tokio Hotel, utan det handlar bara om en klockren "SJÄLVKÄNSLA OCH ATTITYD!

FÖR ATT: MAN LEVER BARA FÖR ATT HA KUL! Right?!
LÅTEN PASSAR VERKLIGEN TILL MITT INLÄGG!

Vem är eran förebild?

Jag har alltid trott på det där med förebilder. Man ska ju såklart vara sig själv, men jag tror verkligen på det där med förebilder! Om man känner sig helt lost och vet inte vad man ska ha för mål i livet så är förebilder jättebra! Det kan vara allt från mamma och pappa, till bloggerskor, till skådespelare till artister! När man var liten hade man kanske t.ex "Grynet" som förebild, hon stod för "ta ingen skit!", kommer ni ihåg? :D

Men testar saker för att se hur mkt man klarar av osv. Man kanske även testar olika stilar för att se vad som egentligen passar en, vem vet! När jag var 14 år någonting så började jag att skaffa massor av förebilder! :D Hade lite dåligt självfötroende där vid tretton års åldern, men om jag tänker efter så tror jag nog att det var mycket av folk jag såg upp till som gav mig en liten spark i rumpan! Många av de förebilder jag såg upp till inspererar mig till mycket som jag är idag! Asså, jag menar inte att jag hade massor av problem eller något förrut, men fomats av förebilder som jag tycker om har jag, JA! :)

När jag t.ex började läsa "Blondinbellas" blogg så började jag verkligen tänka på hur viktigt det är att tänka på sig själv och att ta hand om sig själv. Även att man är sin egen "super woman" i sitt liv.

"Bill Kaulitz" är en enorm förebild för mig! Allt med honom har jag inspirerats av, och jag menar det verkligen! Hans attityd och att man ska stå upp för sig själv vara rebelisk(man ska inte vara som alla andra) och lite provocerande (om det är positivt eller inte får man tolka själv! ^^) Även hans sätt att sprida energi och glädje!
"Tom Kaulitz" är också en stor förebild för mig, men på ett lite annorlunda sätt. Han har inspirerat mig att försöka ta det mesta chill, bara njuta av livet, inte ta allt så grymt seriöst och bara vara sig själv, festa och ha det nice med sina vänner! :) Låter rätt nice, va?
"Nicole Scherzinger" bara för hennes feminina och coola attityd och utstrålning! Jag menar, what a woman!!! daamn!







HAR NI NÅGON FÖREBILD??? SKULLE ÄÄÄÄLSKA ATT FÅ HÖRA VILKA! :D



Söndag!

Måste plugga idag, men jag känner mig grymt mycket för att gå ut på en promenad vid djurgården!! Hoppas jag hinner det, för jag måste rensa huvudet! En sak som jag måste nämna, alltså jag hör så mycket skit som folk håller på med från folk och då blir jag så tacksam och stolt över mina kompisar! De flesta av dem i alla fall, går aldrig bakom ryggen, är alltid kramgoa och härliga, lyssnar på en, snackar inte skit, ställer alltid upp och man kan lita på dem. The dreamgirls! Älskar mina vänner! <3 De som inte accepterar en ska man hålla sig borta ifrån. Jag skulle aldrig klara av att försöka vara någon som jag inte är bara för den andra. Förstår ni vad jag menar? Man måste vara med personer som uppskattar en, och inte bara tar,tar och aldrig ger. Man är hellre ensam än att umgås med sånna. Eller? Jag tycker det i alla fall.

B. Scott Top Five Types Of Friends That Need The Heave-Ho!


Självförtroende 1

Tänkte skriva ett inlägg i kategorin "självfötroende". Själv har jag rätt bra självfötroende. Men det är något jag har jobbat på, det är inte ofta man bara har det liksom. Det är allt för många unga tjejer idag som har självförtroendet nere i botten typ. Förut så hade jag inte så bra självförtroende, jag hade inte direkt problem eller så, det var bara sämre än nu. Förut var det mer så att jag skulle försöka vara som alla andra, och usch jag kunde bli så osäker bland vissa människor! Men man lär sig att uppskatta livet med tiden tycker jag. Man har bara ett liv och man ska ta vara på det. Nu säger jag som många andra, men det jag menar är att jag bestämde mig i alla fall för att bara ha roligt med mina vänner och inte sakna någon sorst av bekräfting. En riktig bekräfting får man från sina riktiga vänner. Jag bestämmde mig egentligen inte riktigt, jag bara mogna! Och brydde inte mig om om någon tyckte jag var konstig, eller försökte inte vara någon jag inte är.
Ens självfötroende påverkas väldigt mycket på vilka man umgås med. Man måste vara med folk där man får vara sig själv. Jag har jättefina vänner! :). Jag säger en viktig sak till er nu : Själv skulle jag hellre vara ensam än att umgås med folk som inte uppskattar en, och bara tar, tar ,tar och aldrig ger. Någon som bara bråkar och är elak mot en. Man har nog bättre självfötroende om man är själv då. Nu bablar jag på massor av saker, men ni förstår grejen. Självfötroendet är viktigt, det är inte kul att gå runt med dåligt självfötroendet, och det är heller inte så roligt att umgås med folk som har dåligt självförtroende. Det är som en ond cirkel! Man bara går runt och är olycklig.
Beckys tips;
Skaffa dig drömmar och mål!
Hitta någonting du är bra på!
Var öppen till i princip allt!
Ge många komplimanger till dina vänner, behöver inte ens vara vänner utan bekanta! Du kommer att få mycket tillbaka!
Försök våga titta folk i ögonen när du pratar med dem
Var inte för hård mot dig själv!
Sluta bry dig så mycket om vad andra tycker! Var bara dig själv, det blir alltid bäst så.
Detta är väldigt vanliga tips, men det är verkligen inte alla som följer dem!
En sak till: Umgås med rätt folk people!
Jag säger bara en sak- KOM IGEN NU BRRITTMARIE KÖR FÖR FA-AaN!!!

RSS 2.0